Barnet, badvattnet och smutsen…

Barnet, badvattnet och smutsen…

 

Gästblogg av Sefast Tronde

Renlärighetsiver är något smittsamt, något som tyvärr många smittats av i denna sena tid, kort, kort förr än Jesus återkommer. Och ändå verkar det paradoxalt nog så att de största renlärighetsivrarna både bekänner tro på att Jesus faktiskt kommer snart, och ändå inte följer de bud som Han själv uttryckligen sagt är de främsta, att älska vår nästa.

Historiskt sett är de mycket, mycket få predikanter, evangelister och lärare som inte haft någon biblisk tvivelaktighet i någon av sina predikningar som inte kunnat dokumenterats. Jag vill påstå att minst 95 procent någon gång gått utanför sitt ljus och sin kallelse, och haft smärre eller mer framträdande delar i sin lära och förkunnelse som varit diffus eller mer eller mindre bibelstridig på något sätt. Nära nog alla kan ifrågasättas på den grunden.

Nu mer än någonsin skall allt målas i antingen svart eller vitt. Kan någon vid något tillfälle tillvitas någon annan nyans än vitt bör han definitivt kategoriseras som svart. Finns någon smuts i badvattnet så spolar vi ned hela barnet.

Samma sak om någon känt någon, stått på samma plattform som någon, eller till och med setts tillsammans med någon känd villolärare: – Spola ner skiten!

Och visst hade den gode Martin Luther producerat grova antisemitiska, ja antijudiska skrifter, vid slutet av sin livsgärning, men skall vi för den skull spola ned allt det goda reformationen åstadkom? Är frälsning genom tron allena något som därigenom förlorat sitt värde? Är skriftens ord som yttersta auktoritet för lära och efterföljelse något som blivit passé, efter att det Lutherska syndaregistret i exploaterad form kommit i dager…?     

En efter en av dem som gått före skall formligen avrättas, och hela deras livsverk förklaras nattsvart, därför att något av deras smuts flutit upp till ytan decennier och mer, efter att de gått ur tiden. Hur enögd och enfaldig har då inte vår tids kristenhet blivit?

Eller för att dra det en liten bit till: – Skall alla vi som upplevt oss välsignade av olika förkunnares, lärares och reformatorers livsverk förklaras byggt vårt hus på ”lösan grund”? Med denna logiska konsekvens återstår snart bara att den rätta läran kan reduceras till, ”kritisera, förtala, förbanna och kasta ut all förkunnelse som kommit ur munnen på en som över huvud taget någon gång sagt något som inte har stöd i Guds ord”.

Och i konsekvensens namn blir då nära nog alla helanden av sjukdomar av djävulen. Att under och tecken sker är snarare ett tecken på obiblisk bluff och villolära, och inte alls ett tecken på att Guds Helige Ande verkar.

När nu snart sagt alla Läsare är gångna ur tiden, finns inte längre någon läsare som prövar. Många tycks nu pröva efter sin egen självutnämnda duktighet och präktighet och citerar Guds Ord så det formligen smattrar…

Elakast vinner…!!! Kasta smuts på honom/henne – så kan vi med ett hånleende spola ner honom med badvattnet! No mercy! Attityden, raljansen och hånleendet är ingen synd, för motivet var ju renlärighet – alltså kärlek – i omsorg om andra som inte har samma ande-bedömningens förmåga som jag. Denna förmåga mäts nämligen i hur många du pekat ut – precis som i häxprocessens dagar – precis som under inkvisitionen. Spola ner eländet!

Eller kanske vi skall vända på problemet och börja älska varandra: Att älska sin nästa såsom sig själv innebär ju även att även älska den religiöst orene och vilsefarne Samariten!
Om någon av en händelse känner sig utpekad av vad jag skriver vill jag tillägga, att pekar jag på dig med ett finger så pekar tre fingrar tillbaka på mig själv. Vi är alla delaktiga i den kärlekslöshet som råder. Det enda konstruktiva vi kan göra är att tillsammans böja våra knän inför Gud, och börja följa Hans bud att älska varandra!

” Om någon säger sig älska Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som icke älskar sin broder, som han har sett, han kan icke älska Gud, som han icke har sett. 21Och det budet hava vi från honom, att den som älskar Gud, han skall ock älska sin broder.” (1Joh. 4:20-21)

Om vi nu har budet att älska varandra, så bör vi veta att kärleken är ett val i första hand, som väl kan ge en upplevelse av känslor i andra hand. Upplever vi inte känslan av kärlek till vår broder får vi sannerligen bedja till Gud, och Han hjälper – frälser och förvandlar – även hjärtan av sten.

Många, många apostlar, evangelister och div. förkunnare har börjat i anden men slutat i köttet. Världsliga frestelser av girighet, sexuell lockelse och högmod har kommit emellan. Syndafall och påföljande fortsatt vandring i köttet, med villolära och andligt bedrägligt beteende har ibland blivit resultatet. Men var därför den första delen av vandringen fel? Bör vi inte vara så ödmjuka inför Gud att vi kan behålla det goda?

Många män och kvinnor som varit mäktigt använda av Gud och som senare fallit har ändå lämnat god frukt efter sig: Människor som blivit helade, förvandlade och frälsta. Den som läst lite av sin väckelsehistoria vet det väl. Inte skall vi väl förkasta hela pingstväckelsen till följd av att William J. Seymour var i återkommande och svåra konflikter i slutet av sin gärning. Inte bör vi förkasta en av Europas historiskt största väckelser, i Wales, vars redskap var Evan Roberts, för att Roberts vid sitt livs slut blev djupt depressiv och sinnessjuk. Inte bör vi heller förkasta Smith Wigglesworth, och alla de kraftgärningar som Gud gjorde genom honom, för att han ofta bar sig konstigt åt och även slog någon i magen inför när märkliga helandeunder skedde. Eller bör vi underkänna alla de uppskattade ca 2 miljoner helanden som ägde rum vid Kathryn Kuhlmans tjänst inför Gud, till följd av hennes medverkan i ett äktenskapsbrott och hennes okuvliga personlighet att bl.a. ha kontakt med flera utpekade villolärare och även påven…

Det finns många, många fler exempel från såväl biblisk tid som i nutid. Bibeln säger även om profeterna, att det var människor av samma natur som vi. Alltså med svagheter, karaktärsbrister och ibland med svåra misslyckanden.

Jag tror inte på att kasta ut barnet med badvattnet. Jag tror i stället på att pröva allt och behålla det goda. Jag tror på Guds barmhärtighet. Utan Guds barmhärtighet skulle jag inte vara frälst. Utan Guds oändliga kärlek och barmhärtighet skulle jag inte ens leva.

Kan vi bedja med psalmisten David, ”Gud, var mig nådig efter din godhet,
utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet”. Och, börja praktisera välsignelsens ämbete, som Bibeln säger att Jesu efterföljare har.

Då kanske vi till och med kan börja se att det funnits många som börjat i anden men slutat i köttet, och att Gud även genom dem efterlämnat en del god frukt åt oss. Och att vi inte skall vara så snara att döma på orätta grunder, och kasta ut barnet med badvattnet.

// Sefast Tronde

This entry was posted in Diskussion - Discussions. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


7 + 2 =

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>