Ett svar på Sven Reichmanns artikelserie ”Kyrkan och torah” i tidningen Shalom över Israel

Av Lars Enarson

Den kände läkaren, författaren, själavårdaren och förkunnaren Sven Reichmann har i tidningen Shalom över Israel skrivit en serie artiklar under rubriken “Kyrkan och torah”. Reichmann är en aktad israelvän och bibellärare som har välsignat väldigt många människor och som vi har all anledning att respektera och lyssna till.

I denna artikelserie går emellertid Reichmann till ett mycket tråkigt angrepp mot det som ibland kallas för den hebreiska rörelsen genom att lyfta fram den traditionellt kyrkliga, kanske i första hand lutherskt kyrkliga, inställningen till lagen som något negativt som Kristus har befriat oss från. Han kallar lagen för kunskapens träd på gott och gott och menar vidare att Gud inte har gett lagen för att den skall hållas, utan enbart för att överbevisa oss om synd. (Den logiska konsekvensen av detta är ju i så fall att vi som kristna ska fortsätta att leva i synd.)

Det är lite märkligt att läsa dessa påståenden från en känd israelvän, publicerade i en kristen israeltidning, eftersom äkta kärlek till Israel förutsätter en kärlek till Guds Tora. Paulus skriver i Romarbrevet om det judiska folket: ”De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena.” (Rom 9:4)

Lagen och tempelgudstjänsten är något som Gud i sin nåd har gett till det judiska folket. I längden är det ohållbart att älska dem och samtidigt inte älska och uppskatta Toran som Gud har gett dem. Skulle deras Messias och Frälsare ”befria” dem från denna nationalskatt i det nya förbundet? Gud förbjude! Det är ungefär som om någon skulle säga: ”Jag älskar Sverige och svenskar, men det svenska språket och svenska traditioner är något som Gud behöver befria dem från.” Toran är oupplösligt förknippad med judisk identitet.

Det står om församlingen i Jerusalem att alla hade en brinnande, nitälskande kärlek till Toran (Apg 21:20, 1917 års övers). Kan då lagen, som dessa lärjungar likt alla judar älskade och som enligt Paulus är andlig, helig och god, vara detsamma som kunskapens träd på gott och ont? En orimlig tanke! Jag håller med Reichmann om att Messias är Livets träd. Men finns det en motsättning mellan det levande och det skrivna ordet (Toran), på samma sätt som det finns mellan livets träd och kunskapens träd? Naturligtvis inte.

Enligt urgammal judisk tradition förknippas Toran med livets träd. I samband med toraläsningen i synagogan lyfter man upp Torarullen och sjunger ut Ordspråksbokens lovprisning för Guds undervisning och visdom: ”Ett livets träd är visheten för dem som får tag i den, de som håller fast vid den må prisas lyckliga.” (Ords 3:18) Reichmanns påstående att Toran är kunskapens träd på gott och ont är ett tråkigt uttryck för klassisk kristen anti-judiskhet. Det finns absolut inget stöd från Bibeln för denna uppfattning. Om jag skulle försöka mig på en definition på kunskapens träd så handlar det om människans oberoende av Gud att själv avgöra vad som är gott och ont, dvs motsatsen till Toran, Guds undervisning och instruktion.     

Paulus och Toran

Petrus skriver i sitt andra brev att Paulus ibland är svår att förstå och därför misstolkar många honom, speciellt när det gäller lagen. ”Så har också vår älskade broder Paulus skrivit till er enligt den vishet som han fått, och så gör han i alla sina brev, när han talar om detta. I dessa brev finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och obefästa människor förvränger till sitt eget fördärv – något som också sker med de övriga Skrifterna. Därför, mina älskade, då ni redan vet detta, var på er vakt, så att ni inte dras med i de laglösas villfarelse och förlorar ert fäste.” (2 Pet 3:16-17) Det är alltså de laglösa, de som är emot Toran, som misstolkar Paulus. Även Apostlagärningarna visar tydligt att Paulus var missförstådd just när det gäller lagen, se t ex Apg 21:21-24; 25:7-8.

Reichmann skriver i del 4 av sin artikelserie:

”I brevet till Galatien förefaller Paulus vara emot lagen i alla dess former, åtminstone när det gäller hedningar. De som i vår tid söker sina hebreiska rötter styrker torahns betydelse även för kristna med dessa ord:

Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen.(Rom 3:31)

Här tycks Paulus göra en förbryllande helomvändning. Nu är det tydligen lagen i alla fall! Vi behöver dock bara backa ett par meningar för att förstå att Paulus inte har tagit tillbaka något av det han förut skrivit.

Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar. Eller är Gud endast judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas? Jo, också hedningarnas, lika säkert som Gud är en, han som förklarar den omskurne rättfärdig av tro och den oomskurne genom tro. Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen. (Rom 3:28-31)

I början och slutet av samma brev använder Paulus termen ”trons lydnad” (Rom 1:5; 16:26). Paulus menar då en lydnad som uppkommer på ett annat sätt och som fungerar under andra villkor än den lydnad som han kallar laggärningar.” (Slut på citat)

Paulus är den ende författare i Bibeln som använder uttrycket ”laggärningar” i sina brev. Vad betyder denna fackterm hos den lärde Paulus? Man kan för det första se att Paulus alltid sätter ”laggärningar” i motsatts till att bli ”rättfärdig genom tro” (Rom 3:20,28; Gal 2:16; 3:9-10). Samtidigt skriver han trots detta i Rom 2:13: ”Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare skall förklaras rättfärdiga.” Här skriver alltså Paulus tvärtom emot, verkar det som, att ”lagens görare skall förklaras rättfärdiga”. Nog kan vi hålla med Petrus om att Paulus är svår att förstå ibland.

Svaret på denna gåta är att ta reda på vad Paulus menar med uttrycket ”laggärningar”. Om vi jämför de två skriftställena ovan från Romarbrevet så kan vi för det första fastslå att det uppenbarligen inte, som Reichmann hävdar, handlar om lydnad för lagens bud i allmänhet, dvs att vara ”lagens görare” (Rom 2:13). Förutom i Paulus brev så har forskare idag funnit uttrycket ”laggärningar” på ytterligare ett ställe från denna tidsperiod. Det handlar om en skrift bland Döda Havsrullarna där uttrycket används om rabbinska reningsföreskrifter speciellt när det gäller kontakt med hedningar.[1]

James Dunn, en av de mest respekterade teologiska forskarna i vår tid när det gäller Paulus, hävdar bl a på grund av detta att Paulus använder specialuttrycket ”laggärningar”, inte i betydelsen att lyda Toran i allmänhet, utan att beteckna de bud och handlingar som är förknippade med judisk identitet.[2] Speciellt kan man säga att det handlar om sådant som krävdes för att konvertera till jude, dvs omskärelse (för män), dop och att frambära ett offer. Laggärningar var Paulus fackuttryck för framför allt dessa handlingar. Läs textsammanhangen igen där ordet ”laggärningar” förekommer och se hur det hela faller på plats med denna förståelse av Paulus. Vi kan t ex ta Rom 3:28-31 om igen:

”Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar [utan att konvertera till jude]. Eller är Gud endast judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas? Jo, också hedningarnas, lika säkert som Gud är en, han som förklarar den omskurne rättfärdig av tro och den oomskurne genom tro. Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen.”

Vi kan också ta Rom 3:20: ”Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar [genom att konvertera till jude]. Genom lagen ges insikt om synd.”

Paulus stora stridsfråga som gjorde honom kontroversiell och svårförståelig ibland var att oomskurna hedningar också kunde bli frälsta (rättfärdiggjorda inför Gud) utan att behöva omskära sig och bli judar. Detta var hans stora hjärtefråga som hedningarnas apostel och som han t o m kallar för ”mitt evangelium” (Rom 16:25). Det var inte så att Paulus därigenom upphävde lagen och skrotade den, som många har misstolkat honom för. Därför betonar han det speciellt i Rom 3:31 (vilket inte tycks hjälpa för många). Rättfärdiggörelse genom tro på Messias står inte i strid mot Toran, varken för judar eller hedningar.

Däremot går Paulus till våldsam attack mot att laggärningar, dvs att konvertera till jude, är nödvändigt för rättfärdighet och frälsning. Den lärde Paulus bevisar detta med flera ganska invecklade rabbinska resonemang om lagen i speciellt Galaterbrevet och Romarbrevet, vilka för oinvigda lätt kan misstolkas som att Paulus är emot lagen över huvud taget. Så är det inte.  Lagen gäller fortfarande i det nya förbundet. Paulus själv levde efter lagen (Apg 21:24).

Lag och evangelium

Del 4 i Reichmanns serie har underrubriken ”Evangelium om Kristus”. Kontentan är att evangelium om Kristus står i motsättning till lydnad för lagens bud. Denna undervisning passar som hand i handske med gamla ingrodda skräckföreställningar om lagen bland många kristna. Sysslar vi med lagen faller vi därmed ur nåden och går förtappade. Det tycks finnas mer hopp för någon som hoppar i säng med grannfrun än för en människa som börjar fira sabbat. Tänk hur tokigt det kan bli! Detta upp- och nedvända tänkande sitter emellertid djupt rotat hos väldigt många, speciellt med Luthersk bakgrund. Ingen av reformatorerna var så extremt negativ mot lagen som Luther, vilket tyvärr bidrog till att bana vägen Förintelsen. Adolf Eichman växte upp i ett djupt bibeltroende, protestantiskt hem och många präster i Svenska Kyrkan stödde Hitler under 1930-talet.

Så här skrev den tidige kyrkofadern Ireneus redan under det andra århundradet angående denna felaktiga uppfattning om lag och evangelium:

“De som har ett perverterat tänkande i det att de är motståndare till Mose Lag och säger att den är annorlunda och i motsättning till evangeliets lära, har inte ägnat sig åt att undersöka orsakerna och skillnaderna mellan de olika förbunden … Apostlarna som var med Jakob tillät hedningarna att handla fritt efter Andens ledning. Men de själva, medan de kände samme Gud, fortsatte med de urgamla sederna … Sålunda handlade Apostlarna, som Herren hade gjort till åsyna vittnen till alla handlingar och alla läror … i skrupulös noggrannhet efter allt i Mose Lag.”[3]

Vi ser här att hedningar som kommit till tro på Israels Messias inte har samma kallelse som det judiska folket när det gäller Toran. Detta är ett separat ämne som inte hinns med i denna artikel. Men det är framför allt helt klart att all undervisning som framställer lag och evangelium som motsatser inte är biblisk. Det avgörande beviset från Skriften, som gör att vi omedelbart kan avfärda all sådan undervisning, är att i den apostoliska församlingen i Jerusalem ”höll alla strängt på lagen” (Apg 21:20) precis som Ireneus skriver. Även Paulus själv höll fast vid lagen och levde efter den (Apg 21:24; 28:17).

För det andra står det helt klart, i såväl Paulus som de andra apostlarnas undervisning, att Toran är fullkomlig och lär oss vad som är synd, vad som är rätt och fel. Reichmann tycks också vara överens om detta. Då kommer en enkel följdfråga: kan Gud mena att vi då ska fortsätta att synda genom att bryta mot lagen när vi är frälsta? Naturligtvis inte. Krångligare än så behöver vi inte göra detta.

I artikeln ställer Reichmann en fråga: ”Om vi uppfattar torah som den yttersta vägvisaren – var blir det då plats för Kristus och för Anden?” Jag har väldigt svårt att förstå denna märkliga fråga. Toran är utandad av Gud själv, inspirerad till minsta bokstav och prick av Guds Ande och Messias är det inkarnerade Ordet (Joh 1:1-14). Jeshua levde i fullkomlig lydnad för Torans alla bud. Skulle det då någonsin kunna finnas en motsättning mellan Kristus, Anden och Toran? Skulle Kristus och Anden kunna leda oss att bryta mot buden eller ha något emot att vi lyder Guds bud? Reichmanns fråga är obegriplig.

Det är inte så att det är något fel på Reichmanns framställning av evangelium eller ”påskens mysterium” som han kallar det. Tvärtom! Felet är att han framställer detta som att det skulle strida mot Toran och anklagar utan undantag alla personer som han kallar för ”rotsökare” för att ha hamnat vilse. Godtrogna människor som ser upp till Reichmann, får lätt för sig att lydnad för Guds bud innebär ett avfall och svek både mot Kristus och Anden. Detta är mycket allvarligt.

Bibeln framställer inte saken på detta sätt. Lydnad för Guds bud beskrivs som något vackert och positivt. Ta t ex Johannes Döparens föräldrar. ”De var båda rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter.” (Luk 1:6) Eller gudsmannen Ananias som la sina händer på Paulus så att han blev både andedöpt och helad: ”Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om.” (Apg 22:12)

När Jeshua förebrår fariséerna för deras lagiskhet så säger han inte till dem att de ska strunta i Guds bud. Tvärtom, de ska fortsätta med sin nitiskhet för buden men samtidigt inte glömma det som är viktigast i Toran ”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin [de gick t o m längre än lagen] men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. Det ena borde ni göra utan att försumma det andra.” (Matt 23:23) Jeshua hade inget emot deras nitiskhet för lagen. Det han förebrådde dem var att de glömde det som var viktigast.

När vi flyttade till Israel så blev det naturligt att vara ledig på lördagen i stället för söndagen eftersom det är vad alla i Israel gör. Vi hade så att säga söndag på lördag i stället. Det var allt. Men när jag upptäckte sabbaten i Skriften blev det annorlunda. Jag kommer aldrig att glömma den första sabbaten jag firade utifrån trons lydnad. Välsignelsen var så oerhört stark att den förvandlade hela mitt liv. Det är svårt att förklara i ord. Jag har sedan dess träffat många människor med liknande vittnesbörd.

Visst har det sedan dess funnits tillfällen då jag firat sabbat mer av vana än en levande tro utifrån min relation till Messias. Men jag har funnit att lösningen på detta problem inte är att strunta i sabbaten, eller att ta lätt på den, utan tvärtom att jag omvänder mig och tar sabbaten på större allvar. Jag försöker t ex se till att jag som det första jag gör på sabbatsmorgonen lyfter en vinbägare inför Guds ansikte i Jeshuas namn och citerar Jesaja 58:13-14 och 2 Mos 20:8-11:

”Om du hindrar din fot på sabbaten att göra vad du har lust till på min heliga dag, om du kallar sabbaten din lust och förhärligar den till HERRENS ära, om du förhärligar den genom att inte gå egna vägar och inte göra vad du har lust till eller tala tomma ord, då skall du fröjda dig i HERREN, och jag skall föra dig fram över landets höjder och låta dig njuta av din fader Jakobs arvedel. Så har HERRENS mun talat.”

“Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.”

När jag gör detta och tackar Gud för sabbaten aktiveras tron och välsignelsen flödar. Tyvärr finns det inga sådana här speciella löften som i Jes 58 och 2 Mos 20 om den första veckodagen för tron att utgå från. Vill vi ha välsignelsen så får vi lyda Guds ord som det står utan att ändra på något. Trons lydnad kan enbart utgå från det som Gud har sagt, inget annat. Skulle Messias, som är det levande Ordet och Anden som inspirerat Ordet vara emot denna lydnad för Guds Ord? Aldrig! Tvärtom blir det en fantastisk sanktion och harmoni, vilket varenda en som prövat detta i tro kan vittna om.

Betyder detta att jag försöker förtjäna min frälsning genom att t ex fira sabbat? Naturligtvis inte. Men det är inte förbjudet att lyda Guds bud därför att vi älskar honom och hans undervisning. Sabbaten helighölls även bland de flesta troende hedningar i århundraden innan kyrkan så småningom lyckades utrota denna välsignelse.[4]

Det allvarligaste är kanske att kyrkans traditionellt negativa syn på Toran, som Reichmann för fram genom att ställa den mot evangeliet, i längden inte går att förena med en äkta kärlek till Guds egendomsfolk. Det judiska folket står i ett evigt förbund med Skaparen att leva efter Torans bud precis som man gjorde i den apostoliska församlingen i Jerusalem. Äkta kärlek till det judiska folket och kärlek till Toran går inte att skilja åt eftersom Gud har förenat dem!

Slutet gott

Jag vill avsluta denna artikel i positiv anda. Trots Reichmanns tråkiga påhopp och felaktiga generaliseringar angående den hebreiska rörelsen skriver han i slutet: ”Många börjar nu predika om vikten att vi följer torah. Då måste man kräva att de samtidigt förklarar vad det är att stå under nåden så att man inte i onödan ställer kristna under lagen och berövar dem frälsningens frihet och glädje.”

Jag instämmer helt med detta påstående. Vi står så att säga inte i ”ett lagiskt” förhållande till lagen. Den är skriven i våra hjärtan och eftersom vi står under nåden kan vi genom tron lyda Guds bud. ”Detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Och hans bud är inte tunga. Ty allt som är fött av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro.” (1 Joh 5:3-4) Detta är en bra beskrivning på trons lydnad och glädje! Vi kan lyda Guds bud, inte i egen kraft, men genom tron på Messias i våra hjärtan! Han verkar både vilja och gärning. Buden är en välsignelse, inte en förbannelse.

Slutet gott, allting gott brukar man säga. Genom sin avslutning öppnar Reichmann dörren på glänt till gemenskap och förståelse för alla trossyskon i den hebreiska rörelsen som, likt de gudfruktiga hedningarna i Apostlagärningarna, upptäckt Torans skönhet och av hela hjärtat kan utbrista i konung Davids tacksägelse och lovsång över HERRENS Tora:

”HERRENS undervisning [Tora] är fullkomlig, den ger själen nytt liv. HERRENS vittnesbörd är sant, det gör enkla människor visa. HERRENS befallningar är rätta, de ger glädje åt hjärtat. Hans bud är klart, det upplyser ögonen. HERRENS fruktan är ren, den består i evighet. HERRENS domslut är sanna, de är alla rättfärdiga. De är dyrbarare än guld, än mängder av fint guld. De är sötare än honung, än renaste honung.” (Ps 19:8-11)

Jag vill ta tag i den lilla strimma av hopp som avslutningen på Reichmanns artikel ger till att hoppas och be att alla som älskar Israel och vill stödja det judiska folket i fortsättningen ska hjälpa och välsigna varandra, i stället för att ta avstånd och förbanna. Vi har tillräckligt många fiender utanför våra led för att ägna oss åt sådant. ”Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar.” (Heb 10:24)

Toran pekar på Messias. Älskar vi honom älskar vi också Toran. De går inte att skilja åt.”Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit. Men tror ni inte hans skrifter, hur skall ni då kunna tro mina ord?” (Joh 5:46-47)

LITTERATURLISTA

Det pågår idag en intensiv teologisk forskning kring Paulus där man kommit fram till en annan syn på Paulus än den som Reichmann har. Här följer en litteraturlista på en del av litteraturen på detta område:

Abegg, Martin. ”Paul, ’Works of the law’ and MMT,” Biblical Archeological Review 20:06 (november-december, 1994): 11–12.

Dunn, James. The New Perspective on Paul: Revised Edition. Peabody, MA: Eerdmans, 2008.

Eisenbaum, Pamela. Paul Was Not a Christian: The Original Message of a Missunderstood Apostle. New York, NY: HarperOne, 2009.

Gaston, Lloyd. Paul and the Torah. Vancouver: University of British Columbia Press, 1987.

Hardin, Justin. Galatians and the Imperial Cult: A Critical Analasys of the First Century. Tübingen, Germany: Mohr Siebeck, 2008.

Kinzer, Mark. Post-Missionary Messianic Judaism. Grand Rapids, MI: Brazos Press, 2005.

Lancaster, D. Thomas. The Holy Epistle to the Galatians: Sermons on a Messianic Jewish Approach. Marshfield, MO: First Fruits of Zion, 2011.

Lancaster, D. Thomas. Grafted In: Israel, Gentiles, and the Mystery of the Gospel.Marshfield, MO: First Fruits of Zion, 2009.

Lapide, Pinchas and Peter Stuhlmach, Paul: Rabbi and Apostle. Translated by Lawrence Denef; Minneapolis, MN: Augsburg Publishing House, 1984.

Le Cornu, Hilary and Joseph Shulam, A Commentary on the Jewish Roots of Romans.Baltimore, MD: Messianic Jewish Publishers, 1997.

Le Cornu, Hilary and Joseph Shulam, A Commentary on the Jewish Roots of Galatians.Baltimore, MD: Messianic Jewish Publishers, 2005.

Nanos, Mark. ”A Torah Observant Paul? What Difference Could it Make for Christian/Jewish Relations Today?” Christian Scholars Group on Christian-Jewish Relations (juni 2005). www.marknanos.com/Boston-Torah-Obs-5-9-05.pdf (mars 2011).

Nanos, Mark. The Irony of Galatians: Paul’s Letter in First Century Context. Minneapolis, MN: Fortress Press, 2002.

Nanos, Mark. The Mystery of Romans. Minneapolis, MN: Fortress Press, 1996.

Rudolph, David. ”Paul’s Rule for all the Churches”, Studies in Christian-Jewish Relations5:1 (2010).

Sanders, E. P. Paul and Palestinian Judaism. Minneapolis, MN: Fortress Press, 1977.

Stern, David. Messianic Judaism: Amodern Movement with an Ancient Past. Clarksville, MD: Messianic Jewish Resources International, 2007.

Tomson, Peter. Paul and Jewish Law. Minneapolis, MN: Fortress Press, 1990.

Young, Brad. Paul the Jewish Theologian: A Pharisee among Christians, Jews, and Gentiles. Peabody, MA: Hendrickson, 2002.

Zetterholm, Magnus. Approaches to Paul: A Student’s Guide to Recent Scholarship. Minneapolis, MN: Fortress Press, 2009.

Zetterholm, Magnus. Lagen som evangelium? Den nya synen på Paulus och judendomen. Studentlitteratur, Lund 2006.

Zetterholm, Magnus. The Formation of Christianity in Antioch: A Social-Scientific Approach to the Seperation Between Judaism and Christianity. London: Routledge Tayor & Francis Group, 2005.